TEAM SVEA ROR MOT OS 2012

Den som väntar på något gott!

Team Svea landade trötta och försenade kl 23 igår kväll på Arlanda. När min skjuts parkerade utanför huset i Enebyberg stod termometern på 3grader. En skön (?) kontrast mot helgens +25grader och strålande sol. Så så, hur har det gått?!

Emma och Kicki kom till första VC med målet att få tävla. Se vart de står, träna på att tävla och finslipa sin race plan inför OS-kvalet som börjar om 13 dagar. I försöket slog de till direkt med en kanontid på 7.02min. Men, nu är det OS-säsong och det märks. Bara förra säsongen hade 7.02min i första världscupen räckt långt (!). Att ro första 500m på 1.41min var tidigare SNABBT. I år är man ca 3sek efter om man ror på de tiderna. Otroligt häftigt och fascinerande fenomen! Det är bara att dras med och inspireras av konkurrensen som är stenhård när roddsportens största event väntar runt hörnet (RESULTAT FÖRSÖKET).

Till uppsamlingen justerade tjejerna race-planen för att få med sig mer fart mellan 1000m-1500m rodda. Det visade sig ge gott resultat, men inte tillräckligt mycket för att rå på världsmästarna Grekland och VM-fyrorna USA som knep de två A-finalplatserna före Sverige på tredje plats. Igen – en snabb tid på 7.01min. (RESULTAT).

I B-finalen bestämde Kicki och Emma att gå för fullt första 1000m. Helgens sista lopp såg mycket bra ut vid varje passering. China2 var i ledning större delen av loppet med Sverige tätt bakom tillsammans med Storbritannien2. Vid 500m rodda var de 1.30sek bakom ledaren. Vid 1000m 0.89sek efter. Vid 1500m 1.12sek ifrån första platsen. ”Där hade jag riktigt mycket mjölksyra i mina ben….”, kommenterade Kicki efteråt. I mål var de ca 4sek efter China2 som vann B-finalen och 2sek efter Storbritannien. Tjejernas placering räknas till 9:a totalt. (RESULTAT).

Om man bortser från de lag som redan har kvalat till OS, blev Kicki/Emma slagna av endast ett lag – Holland.  China2 samt Storbritannien2 utmanar endast sina egna nationsbåtar om en OS-plats.

Jag själv kom till VC I med mål som handlade om att få ut all prestation jag har i kroppen. Hålla lugnet, vara metodisk och jävligt elak (kort sammanfattning). Det första loppet var en bra start på tävlingen, om än fegt satsat när det började ta emot. Det var ett mycket bra träningslopp, men jag saknade lite dårskap. (RESULTAT).

Till uppsamlingen på lördag morgon hittade jag ett farligare go. Höll ledningen före Schweiz och Irland fram till 1000m. Där tittade jag åt sidan och tänkte ”de håller igen, då ska jag också göra det…”. Slog jag av på takten och bevakade mitt avancemang till A-finalen in mot mål. På land förklarade jag för Janne varpå han förklarade för mig att dom inte kunde hålla igen när de gick i takt 33… Poletten trillade ner. När jag leder är det för att jag är snabb och inte för att de andra är långsamma? Låter som en bättre sanning. (RESULTAT).

Dags så för min första A-final på världscupen. Österrikes Taupe-Traer visade upp mycket inspirerande rodd redan i försöket när hon rodde i mål på 7.39min. I finalen var hon snabbast ut. Jag 1.8sek efter Österrike och Stobritannien vid 500m. Avståndet höll i sig och vid 1000m var jag fortfarade 1.8sek efter Österrike och Storbritannien samt Schweiz som började få upp farten. Inför sista passeringen 1500m hade Taupe hållit farten uppe  och jag var nu 3.8sek efter ledaren och ca 2sek upp till brons. Jag sprintade och drog bäst jag kunde, men de andra fick bättre utväxling och jag gick i mål 8.7sek bakom Taupe som vann och 3.5sek upp till bronsplatsen. På andra sidan mållinjen fick jag till ett skrik av smärta (det hjälper!!!) och var desorienterad tills det att jag fick tag på vattenflaskan som Lida kastade till mig från land. ”Det är inget att skämmas för!”, sa hon och jag kände att jag höll med. (RESULTAT).

Hade varit riktigt häftigt att få kliva upp på pallen och det är surt att bli fyra. Men med tanke på mina mål, så beställde jag pizza och fick pizza. Således ingen anledning att vara förbannad över att jag inte serverades hamburgare. (Är ni med på den?).

Liv var ute efter en bra upplevelse. Nyfiken på hur hon utvecklats i singel sedan förra året och spänd att se om den goa känslan i båten kunde hålla även under starkare press. Efter försöket kommenterade även Liv att hon saknade lite tävlingsfrenesi och bestämde sig för att satsa mycket hårdare i nästkommande lopp, dvs uppsamlingen. ”Jag fick till en jädra snabb start”, berättade hon efter loppet. ”Jag stirrade på den stackars båthållaren i hela 250m och bara matade”. Det blev en tät kamp med Kroatien om A-finalplatsen. Liv låg ca 1sek efter Kroatien fram till 1000m. Därifrån fick Kroatien en liten lucka och drygade ut till 3sek försprång. Sista 500m gick Liv för vad de höll, men det var Kroatiens dag. Liv kommenterade att hon fick med sig bra inspiration inför kommande träningsperiod och tar med sig de mål som återstår att uppfylla!

I tisdags var jag och Kicki ute på uppdrag. För en tid sedan kom Kicki i kontakt med ett nätverk som kallas Byggare Berit (BB) genom sitt jobb. Nätverket träffas ungefär en gång i månaden med syftet att just nätverka, knyta kontakter, mm. För första gången i tisdags hade BB också ett externt inslag (förutom BB och det företag de besökte, i tisdags Fasticon), nämnligen Team Svea.

Såhär beskriver BB sig själva på sin Facebook-sida:

”Vi är ett nätverk med syfte att stärka kvinnliga insatser i branschen genom erfarenhetsutbyte och ett aktivt nätverkande. Med branschen menar vi det som har med byggande, fastigheter och service att göra”.

Jag och Kicki representerade Team Svea och pratade i ca 40min om inspiration i allmänhet – hur vi jobbar för att nå framgång! En kort sammanfattning av innehållet är att hårt arbete krävs för att komma dit vi vill. Men, inte bara hårt arbete, det leder snarare ner i källaren och kanske aldrig upp igen… Det är avgörande med en balans mellan arbete – återhämtning – anpassning/adaptation.

Vi tycker också det är viktigt att veta hur kroppen och knoppen påverkas av hårt arbete. Varför? Jo, när något börjar gå åt pepparn, måste vi kunna göra en felsökning bland våra komponenter. Det handlar om allt från järnbrist, vart man är i menscykeln till hur vi själva reagerar på stress (irritation, trötthet, oro, osv).

Till varje område vi berörde delade vi också med oss av ”Sveas tips!” – ett mycket uppskattat inslag. Här är några av tipsen som hamnade under rubriken ”Hårt arbete – påverkar oss på flera plan”. Tipsen syftar till att inte förlora förståndet och spara på (mental) energi!

Har surfat runt på olika nationers hemsidor de senaste månaderna. När vi för första gången fann oss i en sits där vi behövde genomföra några slags trials till vår lättviktsdubbel öppnades liksom en ny del av roddvärlden. Av nyfikenhet har jag därför velat läsa om hur andra nationer gör och såklart vilka som blir uttagna.

Storbritannien har ett system där roddarna bjuds till ”Compulsory open assessments”. Samtliga klasser ror 1x eller motsvarande 2- för enkelårsroddarna. Denna säsongen har två sådana lopp genomförts (över 5km) och ett tredje lopp blev inställt pga dåligt väder (skulle varit 2km). I vår klass vann Sophie Hosking den andra ”mätningen” och Kate Copeland var tvåa (de var inte med på den första mätningen). Avslutningsvis hade de ytterligare en tävling över 2km i 1x/2- (finaler 12 mars 2012). I vår klass vann Kate Copeland några tiondelar före Sophie Hosking. Hester Goodsell som var med i dubbeln förra året när de vann brons i Bled var sjuk. Några dagar efter dessa uttagningar annonserade GB Rowing Team att Sophie Hosking och Kate Copeland utgör GB’s lättviktsdubbel OS-året 2012.

Även USA har haft sin uttagningsregatta. I vår klass tävlade man inte i 1x, utan rodde uttagningsregattan i 2x. Hur det bestäms vem som ror med vem, det förstår jag inte till 100 %, men jag tolkar det som att det är ”athlete’s choice”. Dvs aktiva och deras respektive tränare bestämmer detta själva. (På US Rowings hemsida kan man hitta ett flertal dokument som beskriver uttagningsproceduren i detalj). Kristin Hedstrom och Julie Nichols resprestenterade USA på VM i Bled förra året och slutade 4:a. Samma besättning rodde på uttagningsregattan och vann. Därmed blev de uttagna att tävla på de två första världscuperna 2012. Om de placerar sig topp 4 på någon tävlingarna, får de också ro på OS. Om de misslyckas med att nå topp 4 ska de ro en Olympic Trial hemma i USA 11-14 juni.

En tredje variant är den tyska modellen. (Återberättad av vår förbundskapten Leif Pettersson). I Tyskland tävlar man i 1x/2- under våren, en långdistansregatta och en 2km-tävling. Kortfattat så tas lättviktsdubbeln ut genom att para ihop de tjejer som placerar sig 1 och 2, samt 3 och 4. Båda dubblarna tävlar därefter på första världscupen och den båt som placerar sig bäst blir Tysklands bidrag till OS-kvalregattan i Lucerne.

GB och USA är redan kvalade till OS ska nämnas. De två tjejer som satt i båten när de kvalade, är dock inte säkra på att få åka till OS. (GB har tex ändrat besättningen till i år). Frågor? Någon som har mer info? Något jag förstått fel?

Jag såg programmet Plus på SVT för någon dag sedan. De visade ett inslag där de hjälpte en 16årig tjej att söka sommarjobb. Plus-killen tog med tjejen till Arbetsförmedlingen där de fick hjälp av en expert med att få bra ordning på den unga tjejens CV och personliga brev. ”Vad har du för tips?”, frågade Plus-killen. ”Utgå ifrån vad du själv är intresserad av, bla bla”, sa hitta-jobb-experten.

För några dagar sedan läste jag samma sak i Metro. Någon trendig coach som tipsade om hur ”Du bäst hittar jobber för Dig”. Vad brinner du för, vad är roligt, vad ger dig energi, osv. Så började jag tänka lite på det där.

På ett sätt tar det lite emot att satsa på en jobbkarriär inom idrott/träning/atleter för min del. Jag vill liksom inte föräta mig på det som de facto är det bästa jag vet. Rodden, träningen och tävlandet är som min goda whisky om fredagskvällen. Som min celebrationscigarr efter den förstfödde. Min målgest, min salut, mitt amen.

Ser ni skräcken? Tänk att sitta i bilen varje morgon i 20års tid med känslan av att ”denna dagen kommer bli ännu tråkigare än igår”. Whiskyn har slutat smaka. Cigarren ger dig hosta. Målgesten dör ut när målet blir bortdömt…

Jag undrar om jag kan tröttna på idrott?

/Cec finska vemod

När min smärta kan komma till nytta i form av skola och dogm, är jag redo att dela med mig av min klagosång. Trots skam. Trots martyrstämpel. Ungefär som Jesus dog på korset, kan mitt efter-gym-lidande lära omvärlden något. Som ryggen anatomi, tex…

(Vart jag har träningsvärk).

Sen vi kom hem till Magis har vädret varit en prövning. Snöstorm, storm, regn, liten kuling, is och kallt. Vi tågar på mellan vågorna. Men ror gör vi.

I tisdags var det kaos i gattet. 6min-intervaller blev till 5.28-4.18min. Värsta dagen hittills. Jag och Liv satt i varsin singel vid 2000m starten och frös när Janne puttrade fram. ”Vi ska ro bredvid banan, längs land. Det är bättre vatten, har jag hittat”. Ok.

Jag tyckte att vi hade god arbetsmoral trots all misär. Kände mig i god gilla-läget-stämning till en början. Ju tröttare jag blev, desto mer labil stämning intog dock mitt sinne….

Inför starten på den tredje intervallen låg vi och väntade på kommando. ”Ni kämpar på bra, trots att ni har lite si-så go idaaag”, hörde jag Janne säga. Vad fan?!! Stubinen tändes. Jag som dittills impats av mitt någorlunda positiva sinne och kontroll på båten?!

Inför sista intervallen försökte jag lätta upp stämningen genom att konversera om vädret (som Svennar vi är). ”På torsdag ska det blåsa noll!”, skrek jag till Liv och Janne. ”Det hinner nog ändra sig!”, skrek Liv tillbaka. Ha ha-ha, rolig hon var. ”PMA LIIIIV”, ropade jag tillbaka.

Hallvägs in på den sjätte och sista intervallen kom Janne ikapp mig igen. ”Du har bra go trots denna skiten, bra bra bra!”, skrek han. Trött och peppad tänkte jag att han får bestämma sig. Verkar jag on eller off????!!!!!!!

——

I bilen tillbaka mot stan pratade jag och Liv om passet. ”Jag blev skitsur när Janne tyckte vi saknade go!”, sa jag till Liv. ”Vaaa, men nä, han sa ju att vi hade go?!”. I stormen hade jag missuppfattat hans ord genom megafonen… Perfekt. När vi skrattat klart påpekade jag sedan Livs ”positiva” inställning till windguru. ”Noll? Sa du inte storm?!”. I stormen hade hon misshört mitt försök att skapa god stämning. Perfekt.

Man väljer inte alltid de sanningar som är rätt för stunden!