Kategoriarkiv: Övrigt

Har surfat runt på olika nationers hemsidor de senaste månaderna. När vi för första gången fann oss i en sits där vi behövde genomföra några slags trials till vår lättviktsdubbel öppnades liksom en ny del av roddvärlden. Av nyfikenhet har jag därför velat läsa om hur andra nationer gör och såklart vilka som blir uttagna.

Storbritannien har ett system där roddarna bjuds till ”Compulsory open assessments”. Samtliga klasser ror 1x eller motsvarande 2- för enkelårsroddarna. Denna säsongen har två sådana lopp genomförts (över 5km) och ett tredje lopp blev inställt pga dåligt väder (skulle varit 2km). I vår klass vann Sophie Hosking den andra ”mätningen” och Kate Copeland var tvåa (de var inte med på den första mätningen). Avslutningsvis hade de ytterligare en tävling över 2km i 1x/2- (finaler 12 mars 2012). I vår klass vann Kate Copeland några tiondelar före Sophie Hosking. Hester Goodsell som var med i dubbeln förra året när de vann brons i Bled var sjuk. Några dagar efter dessa uttagningar annonserade GB Rowing Team att Sophie Hosking och Kate Copeland utgör GB’s lättviktsdubbel OS-året 2012.

Även USA har haft sin uttagningsregatta. I vår klass tävlade man inte i 1x, utan rodde uttagningsregattan i 2x. Hur det bestäms vem som ror med vem, det förstår jag inte till 100 %, men jag tolkar det som att det är ”athlete’s choice”. Dvs aktiva och deras respektive tränare bestämmer detta själva. (På US Rowings hemsida kan man hitta ett flertal dokument som beskriver uttagningsproceduren i detalj). Kristin Hedstrom och Julie Nichols resprestenterade USA på VM i Bled förra året och slutade 4:a. Samma besättning rodde på uttagningsregattan och vann. Därmed blev de uttagna att tävla på de två första världscuperna 2012. Om de placerar sig topp 4 på någon tävlingarna, får de också ro på OS. Om de misslyckas med att nå topp 4 ska de ro en Olympic Trial hemma i USA 11-14 juni.

En tredje variant är den tyska modellen. (Återberättad av vår förbundskapten Leif Pettersson). I Tyskland tävlar man i 1x/2- under våren, en långdistansregatta och en 2km-tävling. Kortfattat så tas lättviktsdubbeln ut genom att para ihop de tjejer som placerar sig 1 och 2, samt 3 och 4. Båda dubblarna tävlar därefter på första världscupen och den båt som placerar sig bäst blir Tysklands bidrag till OS-kvalregattan i Lucerne.

GB och USA är redan kvalade till OS ska nämnas. De två tjejer som satt i båten när de kvalade, är dock inte säkra på att få åka till OS. (GB har tex ändrat besättningen till i år). Frågor? Någon som har mer info? Något jag förstått fel?

Jag såg programmet Plus på SVT för någon dag sedan. De visade ett inslag där de hjälpte en 16årig tjej att söka sommarjobb. Plus-killen tog med tjejen till Arbetsförmedlingen där de fick hjälp av en expert med att få bra ordning på den unga tjejens CV och personliga brev. ”Vad har du för tips?”, frågade Plus-killen. ”Utgå ifrån vad du själv är intresserad av, bla bla”, sa hitta-jobb-experten.

För några dagar sedan läste jag samma sak i Metro. Någon trendig coach som tipsade om hur ”Du bäst hittar jobber för Dig”. Vad brinner du för, vad är roligt, vad ger dig energi, osv. Så började jag tänka lite på det där.

På ett sätt tar det lite emot att satsa på en jobbkarriär inom idrott/träning/atleter för min del. Jag vill liksom inte föräta mig på det som de facto är det bästa jag vet. Rodden, träningen och tävlandet är som min goda whisky om fredagskvällen. Som min celebrationscigarr efter den förstfödde. Min målgest, min salut, mitt amen.

Ser ni skräcken? Tänk att sitta i bilen varje morgon i 20års tid med känslan av att ”denna dagen kommer bli ännu tråkigare än igår”. Whiskyn har slutat smaka. Cigarren ger dig hosta. Målgesten dör ut när målet blir bortdömt…

Jag undrar om jag kan tröttna på idrott?

/Cec finska vemod

När min smärta kan komma till nytta i form av skola och dogm, är jag redo att dela med mig av min klagosång. Trots skam. Trots martyrstämpel. Ungefär som Jesus dog på korset, kan mitt efter-gym-lidande lära omvärlden något. Som ryggen anatomi, tex…

(Vart jag har träningsvärk).

Sen vi kom hem till Magis har vädret varit en prövning. Snöstorm, storm, regn, liten kuling, is och kallt. Vi tågar på mellan vågorna. Men ror gör vi.

I tisdags var det kaos i gattet. 6min-intervaller blev till 5.28-4.18min. Värsta dagen hittills. Jag och Liv satt i varsin singel vid 2000m starten och frös när Janne puttrade fram. ”Vi ska ro bredvid banan, längs land. Det är bättre vatten, har jag hittat”. Ok.

Jag tyckte att vi hade god arbetsmoral trots all misär. Kände mig i god gilla-läget-stämning till en början. Ju tröttare jag blev, desto mer labil stämning intog dock mitt sinne….

Inför starten på den tredje intervallen låg vi och väntade på kommando. ”Ni kämpar på bra, trots att ni har lite si-så go idaaag”, hörde jag Janne säga. Vad fan?!! Stubinen tändes. Jag som dittills impats av mitt någorlunda positiva sinne och kontroll på båten?!

Inför sista intervallen försökte jag lätta upp stämningen genom att konversera om vädret (som Svennar vi är). ”På torsdag ska det blåsa noll!”, skrek jag till Liv och Janne. ”Det hinner nog ändra sig!”, skrek Liv tillbaka. Ha ha-ha, rolig hon var. ”PMA LIIIIV”, ropade jag tillbaka.

Hallvägs in på den sjätte och sista intervallen kom Janne ikapp mig igen. ”Du har bra go trots denna skiten, bra bra bra!”, skrek han. Trött och peppad tänkte jag att han får bestämma sig. Verkar jag on eller off????!!!!!!!

——

I bilen tillbaka mot stan pratade jag och Liv om passet. ”Jag blev skitsur när Janne tyckte vi saknade go!”, sa jag till Liv. ”Vaaa, men nä, han sa ju att vi hade go?!”. I stormen hade jag missuppfattat hans ord genom megafonen… Perfekt. När vi skrattat klart påpekade jag sedan Livs ”positiva” inställning till windguru. ”Noll? Sa du inte storm?!”. I stormen hade hon misshört mitt försök att skapa god stämning. Perfekt.

Man väljer inte alltid de sanningar som är rätt för stunden!

Vaknar och tittar ut, regn, vindstilla och +2.5, ja det blir nog rodd.
Telefonen ringer kl 07.25
Cec: Vaken?
Jag: självklart (ca 2min =))
Cec: Janne säger att vi kör
Jag: Ok, regn, vindstilla och +2.5, det kan nog gå
Cec: jag kommer med t-banan anländer Farsta strand kl 8.56
Jag: har vi inte sagt 9.30?
Cec: nä, kl 9…
Jag: ok, plockar upp dig

Ops, fixa frukost i med frukost och iväg.
På plats, Magelungen, inte vindstilla och regnet har nu blivit snö. Ut i varsina singlar och Jan i följebåt.
På programmet 500m(250m) 500m(250m) 500m x2-3. Janne försöker att skämta ”Vi kör 7st”. Jag och Cec tittar på varandra, vi startar om 25min.

Uppvärmda och klara.
1:a i takt 24, 26, 28.
Jan: bra början tjejer. Bra takt och teknik mm mm. Efter några 100m rodda, ni ligger bägge över takterna gå inte högre!
2:a i takt 26, 28, 30
Jan: vi kör lite högre i medvinden, vinden har vänt så vi kör från andra hållet, (vi körde sista 500m på Magis där det var bäst vatten men vinden blåste från bägge hållen). Nu har snön tilltagit och jag funderar på om det är påsk eller jul…
Vi ror.  JAN: Bra början tjejer. Bra hållna takter, ja och något om någon teknik. Efter några 200m rodda, ni ligger bägge över takterna gå inte högre!
3:e ytterligare ett försök av Janne att lätta upp stämningen, vi kör250m i 26 250 i 28, nästa 27 & 28 sista 500m i fri takt. Jag menar inte fri takt, utan ha med er båtarna.
Vi startar sista intervallen, sista 500m och det är tur att Janne för en gång skull inte behöver säga ”gå inte högre”. Vi kör och bägge håller 33 takt, i mål skiljer det 1sek, och vi är bägge två under 2min.
Janne: bra tjejer! Ro av er, jag går in.
Vi ror inte av oss åt samma håll, men väl på bryggan är vi glada att vi har varandra.

Tack Cecilia och Janne för ett bra pass!

 Jag är dödstrött. Konstigt vore annat efter denna stora dag, fylld med excitement och överraskningar. Vad pratar jag om? Jamen, säsongspremiären på Magis! Vår sjö. Vår arbetsplats. Vår trygghet. Vår blåsiga Magelungen.

Spartanskt, men fostrande och tillräckligt. För två somrar sen fick vi en ny barack. Den det står World Rowing på. Vi firade ankomsten i dagar och nätter, denna barackernas Rolls Royce…

Trots extradetaljen med egen trall utanför, finns det dock några finesser som baracken inte har. Som värme till exempel. Är det 10 grader ute, har vi 5 i baracken. Ni kan inte föreställa er min förvåning när jag klev in i baracken efter roddpasset och hittade följande:

Där inne satt Janne och myste framför en sprillans ny värmekamin! Tyckte först att det luktade som om Janne försökt värma sig på annat vis (genom att använda universalhealingspreparatet Alpa-salva, invändigt). Jag förstod dock ganska snabbt att det var gasolen som luktade.

Och såhär ser hon ut, Moder Magis 2012. Haute couture!

Igår kom vi hem till Stockholm. Som vanligt väntade mig ett välkomnande utöver det vanliga ”hej hej”. Efter någon timme hade jag inkasserat gåvor i den raska takt att jag hörde mig själv fråga ”vad får jag mer?”. Typ.

Pricken över det finstilta i:et var när ingen mindre än Ice cream-man rullade fram och parkerade Hemglassbilen precis utanför köksfönstret. Hann knappt svälja middagens sista tugga innan vi sprang ut på gatan. Bestört frågade jag Ice cream-man om han inte fick spela den där låten längre. Han skruvade på sig och mumlade något om att han glömde trycka på knappen för att han pratade i telefon. ”….men jag ska väl gå och göra det”, klämde han fram när han såg min förvånade vad-menar-du-nu-blick.

Förevigandet av detta andliga möte var ett måste då jag och Lassi under lägret roade oss till Eddy Murphys gamla stand-up ”Delerious”. Take this, Lassi! ”You have nooo iceee cream”

Igår kväll bjöd Janne Honzonen in oss atleter på pubkväll i Steti. Bowlingen är stängd pga renovering och han tyckte nog lite synd om oss. Man känner ju andra genom sig själv, och Janne har inte fått ”öeel pååå tap” på flera dagar.

Kvällen var hur som mycket uppskattad av alla deltagare. Återger en av höjdpunkterna nedan, så att ni får en inblick i hur stämningen var. Frågor i kommentarsfältet om ”hur många öl drack ni då???”, ”är det verkligen lämpligt för idrottsmän att springa på puben???” och övriga dömande knyst kommer igonreras.

Lassi: [...] Helena Back och Linda (Lassis sambo) är låtsatskusiner! Lindas mormor träffade Helenas morfar och….
Lida: (avbryter) Jag måste säga, det. är. på. samma. sätt. som jaaag och Chaluuupa är slääktinngar! Hans mamma är gift med…nej…hans systers bror har..nej… (tittar på Janne).
Janne: Neeej, hans moster är skild åckk…
Lida: (avbryter) JAAAA, såååå är dettt. Hans moster är mamma och Chalupa är son till….
Janne: (abryter, upprörd) Men-men-men-men-men vaaafan! Chalupa kan inte vara syster med sin mamma (slår ut med händerna i uppgiven gest).

(Vi i övriga sällskapet trillar av stolarna).

Jag kan inte komma på ett enda av våra senaste läger utan ingredienserna sol, varmt och bra vatten. Precis så har vi haft nu en vecka i Tjeckien. Gissar att veckan som är kvar blir…solig, varm och med bra vatten. 

Så här halvvägs in i lägret har jag fått ont i ryggen. Tack och lov har Henrik Tunér, vår kiropraktor, varit på plats, så för tillfället känns det som att det bara blir en-dags-rygg-ont-vila (jag känner igen smärtan från tidigare säsonger och då har vilan fått vara betydligt längre). Dagen har jag tillbringat dels med nära och kära på Skype, tagit små promenader i skogen, lämnat in tvätt, hängt tvätt, ätit mat, gjort lite rörlighetsövningar och tittat på när brudarna rott 2000ingar i full fart men med taktbegränsningar. Cissi fick ro båda på programmet i singel. Tanken var 1×2000 i singel och en i dubbel med mig. Maria körde också sina 2×2000 medan Lassi körde 10 stycken…….

Lassi med sina små brudar tog en utflykt nu på deras vilo-eftermiddag. Jag fortsätter min dag med att läsa lite bok och snart vika tvätt.

(Hoppas Lassis och brudarna köper med lite choklad från den stora staden till mig….)

Nu är vi alltså tillbaka i Racice, det känns mycket bra att vara här. Lagom långt att åka liksom man känner igen sig, både i rum, matsal och på vattnet.
Vi är ett mycket glatt gäng som är här, förutom vi i Team Svea så har vi Emma på plats liksom Maria Pelven (tillbaka efter två års uppehåll), Lassi, junioren Lovisa Claesson samt ledarna Jan, Ludmila och Leif.
Lovisa även kallat Lollo (Lållå, med tjeckisk brytning), kärt barn har många namn, försöker vi lära allt vi kan, hon har skin på näsan och kommer att komma härifrån med mycket erfarenhet och träningsvärk =). Lollo är från och med nu våran maskot över 2012, sen kommer hon växa samt ro ifrån oss…
Vi är lite oroliga för att Lassi inte skall klarar av två veckor här med oss tjejer, men det värsta som han hända är väl att han sitter och målar tånaglarna med oss framför en romantisk komedi och gråter…

Träningen undrar ni kanske,
Vi har genomfört våra första intervallpass och det har känts bra i vår båt. Vi har några retliga tekniska detaljer som vi måste slipa på men det känns som om vi har kommit långt på de dagar vi har varit här.
Liv och Cecilia kör varsin singel och det ser ut som om det går bra för dem med, Liv har dock några sviter kvar efter sin förkylning, men vi hoppas att hon snart skall vara helt återställd.

Styrketränings rummet har vi redan besökt två gånger, och flera gånger blir det… Måste säga att det är mycket imponerande att se Cec i FV, järnvilja när det skall lyftas 62.5kg..

Nu kallar sängen, en lite tupplur innan innan nästa pass.

//Kicki