Uppdatering:…och i vanlig ordning går det att följa oss med ”live race tracker” på worldrowing.com eller se resultaten i efterhand.
Vi bor snyggt, vi äter gott och vi ror bra. Imorgon kommer jag att finslipa på den första 500ingen och finisha på den sista dito. Imorgon är dagen innan första entrén för truppen SWE och det är jag som står på startlinjen först.
12.00 startar jag på söndag. Emma och Cecilia bjuder på sin första show på måndag 11.48.
Ja jag vet, bilden är gammal.
Men det händer så mycket här så vi hinner aldrig ta nya bilder… Det går bra nu känns det som. Kan ju bara tala för egen känsla men det ser också väldigt bra ut i 2xn med Cecilia och Emma. Idag var det 2×1000 meter. Sparringpartner för mig första 1000ingen var ingen mindre än Lassi som fullständigt åt upp mig när det var 250 m kvar (jag fick dessutom en del försprång). Vi filmades och visuellt så stämmer min känsla. Det gå bra helt enkelt. Efter eftermiddagens lugna distanspass fick jag ett nytt perspektiv av roddbanan. Det var så fruktansvärt varmt så jag var tvungen att hoppa i plurret. 800 simmeter blev det. Inte illa väl… Imorgon blir det ett kortare arbetspass plus lite fartlek innan vi lastar båtarna på trailern igen. På torsdag bär det av mot Slovenien och VM…:):):)
På tapeten i rummet har vi mosade myggor som Emma målmedvetet angripit med mord i sinnet igår kväll. På tapeten mindre bokstavligt talat har vi en ledig eftermiddag framför oss.
Igår sparrade jag och E med Tjeckiens tunga damdubbel. 500m (som första 500m i loppet) – 250m lugnt – 250m max, 1000m lugnt x3. Vi var snabbast i alla starter men blev nerköttade så småning om, på alla intervaller utan den sista 500m när vi lyckades hålla en spets hela vägen. Uppskattar att vi var mellan 0.5-1s efter på de andra. Tjeckiskorna är medaljkandidater i sin klass och kul sparring således! Vi gick i lite högre takt (36-37) medan de koncentrerade sig på att arbeta i T34-35, därav de lite jämnare tiderna oss emellan… Å andra sidan hör det till vanligheterna att lättviktare går högre i takt över banan generellt.
Idag fick jag betala lite för den avslutande 39-takten igår, benen var onda. Vi rodde 2 x2000m i begränsade takter som stegrades lite här och var. Skönt att flåsa igång en längre sträcka och få huvudet inställt på att det inte är någon dans på rosor, man måste vara både alert och bestämd. Ingen rocket science direkt
I övrigt, ja. Jag är lite slö nu och hittar inte så mycket fyndigheter eller annat gottigt i min skalle. Vi hörs lite senare – med tanke på hur många svenska VM-roddare som vi har här, borde jag kunna få ihop ett inlägg värt att publicera i ”NU” eller ”Hänt extra”. Ja ser ni, skvaller finns…
Cec
Idag har jag vilodag i dubbel bemärkelse. Då menar jag både mentalt och fysiskt. Mentalt för att jag är så jäkla glad över min prestation igår. Janne och Leif (tränare och förbundskapten) gav mig en utmaning och en VM-chans. 2000 meter mot klockan. Om jag skulle klara att ro under 8 minuter så skulle jag få en VM-biljett. 8 minuter är nåbart men kändes tufft, speciellt när det inte är tävling och utan konkurrens i andra medtävlanden.
Här kommer mina hjältar in i storyn. Tre stora starka singel-herrar radade upp sig runt omkring mig på startlinjen igår morse kl 9.10. ”vill du ha ett 7.58-minuters-tempo ska du få det”, brummade hjältarna i kör. Janne i följebåten ”när Liv är redo, går starten”. En bra start fick jag till, en bra första-500ing på 1.56,36. Andra 500ingen kändes också lätt på 1.59,68. Mina hjältar var precis där jag ville ha dem. Någon lite framför och någon lite bakom. Nästan som tre 
”Livvakter” runt omkring mig. Vid 1000 började mina ben ropa lite lätt. Här hade det alltså gått 3.56,04 minuter. Tredje 500ingen alltid den värsta, 2.01,22. Nu skriker benen. På sista 500ingen känner jag inte benen och frågan är om jag alls använder dem utan bara drar med armar rygg??? 2.01,34. Totala tiden…kommer ni ihåg vad hjältarna lovade i början av storyn?: 7.58,06!!! VM!!! Vilket glädjevrål jag lyckades pressa ur mig där efter målgången. Mitt första VM.
Medan tjejerna förbereder sig för kampen om andra platsen och VM båten, så springer jag backlöp i Flottsbrobacken. Det känns skönt att vara på hemmaplan och träna, det är ju så förbaskat fint. Skogen samt Albysjön som breder ut sig åt ena hållet och Tulllingesjön åt andra när jag står på toppen och pustar. Ja, jag passar faktiskt på att njuta innan jag ger mig iväg ner och hemåt, efter min 4:e intervall. Bena är trötta så de det tar ett tag innan ”joggen” hem känns bra. På min väg hem passerar jag Trollskogen, när jag passerade där tänkte jag att det faktiskt är dags för mig skriva en blogg, det var ju 3v senast.
Alby, hemmaplan för mig, vägen som går från sjön mellan stora skogen och radhusområdet upp till Rågången känns lång (uppförsbacke), men minnen är många så det gör inget. Jag njuter som sagt. Allt är sig likt, ja förutom att de asfalterat den stora grusvägen till Flottsbro (betong barn…), och att resten av grusvägen nästan är igenväxt. ”sockerbitarna” till radhus har fått mera färg (de skulle på -70-talet vara gröna med oranga fönsterkarmar). Jag tror att jag skall ta med mig Liv och Cecilia hit en dag så de får se Alby från den fina sidan och inte bara Alby Centrum som de sett. Alby är fint, trots sitt något dåliga rykte.
Sista veckan i augusti är det VM i Bled, Slovenien. Och det är inte vilket VM som helst. Första kvalregattan till OS går av stapeln. Vi har ju haft en turbulent tid. Första-dubbeln Kicki och Cecilia var verkligen på G i början av säsongen. När Kicki blev skadad fick jag som reserv hoppa in i dubbeln med Cissi. Vi fick en ganska kort tid att ro ihop oss innan Lucern. Fick inte riktigt till det och resultatet från den världscupen bevisade det. Nu har vi tagit lite semester och rott in oss i våra singlar. Kört en hel del bra intervallpass mot varandra. Emma Fred har samtidigt hemma i Borås fått en finfin fart i sin singel och kom ju 4a på U-23 VM i Hamburg. Självklart bjuds nu hon in i vår kamp om att få fram den snabbaste dubbeln till VM i Bled.
På söndag morgon står vi tre: Cecilia, Emma och jag på Magis redo för ett antal 1000metrare i begränsat taktområde (takt 32). Cecilia sitter säkert så hon får köra alla 1000ingar medan jag och Emma växelvis kör varannat lopp. Tidtagning sker och den snabbaste kombinationen åker till VM. Det är inte ofta det handlar om en kamp om andraplatsen!
Är nu på väg till Åre.
Igår kom jag hem från Zermatt.
Självklart ville jag visa bättre ifrån mig i Lucern. D-final är inget man stolt hänger i granen. Efter tävlingarna passade det helt enkelt väldigt ypperligt med en toppen!häftigt liten paus. Tog en trip ned till Zermatt och tillsammans med en bergsguide som heter duga (ordförande för organisationen för alla bersguider i Europa!) Tre stycken var vi på rep efter honom från kabinliften upp på toppen (4063 möh.) av Pollux vid Matterhorn. När man går där under ca 6 timmar med snö, glaciärer och alptoppar som vardagsmat, är det enkelt att rensa tankarna! Man blir helt klart ett med naturen. Och allt annat som varierande storlek på vardagsproblem där hemma ter sig ganska små och obetydliga.
Denna bild är inte från toppbestigningen utan från dagen efter då vi tog en lite mer soft vandring uppför berget med termos och i linne. En roddsjö på höghöjd! Matterhorn som kuliss.
Fortsätter semestern från rodd med toppen! som tema. Åreskutan nästa. Efter det blir det Frösön i Östersund. Men visst längtar jag efter rodd. Det var det första jag tänkte på dagen efter Lucerm – att jag längtade efter att få sätta mig i båt igen. Att längta är bra då och då!
Till topps!
Publicerat i Återhämtning, Övrigt, Mentalt
Igår eftermiddag hade jag ett 5min samtal med Leif Pettersson, vår förbundskapten. Vi pratade om tävlingen, om hur jag kände efter helgen och hur jag tänkte om framtiden. Jag, min vana trogen, är både besviken och lite arg inombords.
”Jag blir så irriterad”, sa jag till Leif. ”Vad är det A-finalisterna gör som inte jag gör där ute?!”. Jag pekade på banan med stubinen sprakande…
Leif har en del rutin som tränare för internationella lag som Hollands damåtta (2010) och Schweiziska herrscullerfyran tidigare säsonger. Han tittade på mig, tänkte till en sekund och svarade. ”För det första är de flesta proffs. Är de inte proffs på heltid, så har de möjligheten att styra balansen mellan träning och övriga livet som de vill”. ”För det andra så undrar jag om du ser det här som en process?! Hur länge vill du hålla på med rodd?”. Jag svarade att min roddglädje nog räcker till ytterligare två olympiska cyklar (minst!).
Där, på land, strax efter passeringen 500m kvar, sådde Leif ett frö. Jag måste ju för f– lära mig någon gång. Att aktivt mässa de positiva lärdomarna istället för att fundera på vilka mina svagheter är (”VAD ÄR DET JAG INTE GÖR?”). Se framåt är fasen så mycket mer anabolt än älta vad man inte kan. Dumma, korkade och ineffektiva Cecilia – inte riktigt de orden man vill beskriva sig själv med?
Till Er från mig, en guide till min PMA (klicka). Även kristna tvivlar väl på Gud ibland?
Cec
Alla andra är i Lucern. Jag skulle mer än gärna vara med dem, men vad är Rootse med Cecilia, Liv, Lida, Jan, Lassi, Anders, Frida mfl, för mycket båtar på vattnet, underbar miljö, WCIII, nervositeten/laddningen som ligger i luften, kossor som råmar på bergen, högljudda badgäster mot ensam i källaren på trainern, RM (med sele) och Älvsjöskogen?
Jag har lovat mig själv att inte vara så deppig som ovan, så nu skall jag visa det.
Häromdagen var jag på systembolaget, då kassörskan en dam i 50, frågade ”du har fyllt 20 va?”, jag ler och svarar ”ja, jag har fyllt 20” (ni som känner mig vet att det var här om året =)).
Samma dag var jag hos min Kiropraktor Henrik Tunér, han fixar min kropp, ja så gott det går, vist är jag ibland alldeles mör resp./alt. tejpad i alla dess mönster, när jag går därifrån, men det känns alltid mycket bättre i min kropp (och knopp, då jag pratat av mig om allt) än när jag kom dit …
Henrik har några bra kontakter som han delat med sig med mig. En av dem är Thor, vi pratades vid igår å Thor gav mig hopp. Skall träffa Thor på S:t Göran på måndag, ser verkligen fram mot det mötet och hoppas att det kan påverka min situation.
Cecilia lovade i tisdags att hon skulle ta med mig ut i Empen, det ser jag verkligen fram mot. Sitta i båten tillsammans med henne och känna vattnet och svischa fram.
Betydelsefulla händelser, som gör mig glad och som ger energi.
Försöker således hitta en så optimal träning som möjligt nu när jag har gipsad arm och inte får belasta fingrarna.Till min hjälp har jag bla. Thomas Lindberg (arbetandes på Bosön, elektriker, sjukgymnast fd elitroddare mm) och hans döttrar Alma och Karin.
En eloge till dem att de orkade ”hänga” på Bosön medan vi greja och fixade igår (lockade med att de skulle få rita på gipset och det gick hem).
Vi fixade och donade med selet till RM, tror att det skall fungera bra nu, prövade ”Jojon”, en bra maskin. Thomas plågade mig i Bromsman, förstår först nu hur mkt man använder händer/armar, inte ens en knäböj känns optimal. Vi avslutade dagen med lunch och diskuterandes fortsatta träning. Tack Thomas, Karin och Alma för er tid!
Utöver Bosön, så har jag har alltså dammat av min Racer från 2000, som hänger på trainern, känns ovant att köra intervaller och för hårt ibland (Anders har lagt upp massa olika intervaller och i för höga Watt) men jag tror att det är bra. Skall desutom besöka Flottsbro för backintervaller i helgen.
Avslutar med en bild på mina lagkamrater å passar på att önska dem lycka till!
Det är namnet på banan i Lucerne. Imorgon åker vi dit. På fredag startar världscup nummer III. Idag är det pack-dag. Förresten Cecilia så jag inte glömmer det, jag tar med mig min dator så behöver inte du så hoppas vi på uppkoppling på rummet så att vi kan meddela för alla våra fans hur det går. Annars går det ju att följa oss på Cecilias twitter. Det här med sociala medier är ju en het potatis btw:)
Rotsee då. Roddbanan där finns beskriven i vårat roddarkiv säkert lika många gånger som jag har bloggat om gröt… De flesta bra banorna är konstgjorda, men ligger ofta i anslutning till vattendrag så att tillförseln av vatten är konstant. De flesta klassade naturliga sjöar som det går regattor på kan ha en del öppna ytor där vågor och vind har fria händer att störa tävlingarna. T.ex. där VM går i år, Bled, Slovenien är en stor sjö – Magis släng dig i väggen om det blåser mycket där. Men Rotsee känns som en konstgjord bana fast den är helt naturlig. Det är som att Gud ville att det sklulle ligga en roddbana där, ploppade ned den mellan några mindre alptoppar och visst kan det blåsa där, men det är jämna förhållanden och samma vind över hela banan. Detta är min favoritbana. Härligt landskap runt omkring. Och själva byn Lucerne är helt fantastiskt mysig. Jag längtar så efter tävlingarna. Men jag längtar också efter den där Häagen Dazs- glassen vid strandpromenaden på söndagen med blicken vilandes på en glaciärtopp bortanför Lucernesjön. Vi kommer att få en del svenska fans som hejar på oss på plats har jag hört. Och det är verkligen ett tips att om du inte har bestämt ett semestermål så är denna lilla meddeltidsby (tror jag) väl värt ett besök för själen. Men ta med mycket cash, billigare resmål finns!
Det är 24 lättviktsdubblar damer anmälda. Vi går in med en glad och pigg nyfikenhet på hur jag och Cecilia kommer att ro och tävla tillsammans. Detta är vår första tävling ihop, så vi känner ingen press utan vill bara köra på och göra det absolut bästa vi kan. Igår hade vi ett härligt pass där vi tog Jannes pass på orden och verkligen njöt hela passet. Det är rätt känsla att ta med sig till denna sista världscup! Here we go Rotsee!
