Månadsarkiv: januari 2012

Jag kostar på mig ett ”ha ha” som inledning till detta inlägget. Min vardag just nu känns overklig på ett sätt. Nämnde ju i förbifarten att jag lyckats styra min vardag tlll att bli ytterst ostressande och rymlig vad gäller tid. Hur? Jag jobbar som timvikarie. Jag jobbar någon dag då och då, men jobbar oftast inte då och inte nu. Det har hittills blivit några dagar/månad som jag sliter i och tjatar på patienter.

Utöver jobb har jag typ inget som tvingat inkräktar på min tid. Jag väljer ogenerat och enhälligt hur jag ska fördela min tid mellan diverse rekreerande aktiviteter.

En favoritvardag? Vaknar kl 8. Åker till Bosön och avverkar dagens kvalitetspass vid kl 10-tiden. Helst i sällskap av de andra brudarna. Kvalitetspass tänker jag som pass som kräver lite mer; intervaller, viss form av styrka, långt distanspass på roddmaskin (á 120min och uppåt), tex. Motsatsen är tex vanlig distans när man kan prata om smink och nagellack samtidigt som man trippar runt en löptur eller sitter på motionscykel.

Efter kvalitetspasset med de fantastiskt inspirerande snubbarna som jobbar på Bosön (så så, inte spricka av beröm) äter jag lunch följt av några timmars chill-tid. Innefattar helst bildande aktiviteter så som tupplur eller Vinterstudion på TV. Det andra passet på dagen är ofta ett mindre prestationskrävande/icke-ångest/icke-kvalitetspass. Favoritvardag innebär att detta genomförs på roddklubben SPIF. Där snackar vi igenom dagen, Liv, Kicki och jag. Utövar vår humor och får några skön skratt. Har vi tur är också ”småtjejerna” att snicksnacka med. ”Småtjejer” i bemärkelsen att Filippa och Josefin är 19år gamla. Annars vet ni karaktären. Långa och starka tjejer som förhoppningsvis kommer axla manteln från Frida och vara två av Sveriges mest framstående damer inför kommande OS-cykler. (Pepp tjejer! Träning och träning så är vi snart där!)

Så, tillbaka till den tyngande verkligheten. Nu cyklar jag till klubben på Spikön! Ha ha.

Tjena.

Åkte med far och C ner till Trollhättan igår eftermiddag. De två nämnda åldringarna hade varit på show och rekreation i hufvudstaden medan vi hade martyrweekend på Bosön. Hade problem med att sitta bekvämt i baksätet pga ömmande armar och krampande sätesmuskler, men tyckte att jag höll igen gnällflödet någorlunda. Oklart vad de andra tyckte.

Denna veckan blir något lugnare än förra, men inte mindre smärtsam mot slutet, nej nej. Är ju tävling i Vänersborg på lördag, 2000m mot maskinen. Hell vad jag ser fram emot skidåkarlungorna och halsbrännan. Jag, Liv och Kicki är hittills de enda anmälda i lättviktsklassen men det är en match som heter duga det med!!!

Imorse fick jag beröm för den träning jag presterade förra veckan. Jag kunde inte annat än att instämma eftersom jag överraskade mig själv stort på två av intervallpassen. Trodde tex att jag brukade ta i allt jag hade på det dära 15sek/15sek vila i 8min x3-passet, men hade visst 3sek snabbare fart lagrat i benen. Eureka! Vi fick också kollektivt beröm igår av Jan The Man (läs det som rim, obs) eftersom siffror och nuffror såg bra ut efter helgens blodtörstiga mätningar och prövelser. Man blir nästan rörd när sådan beröm kommer från Jan The Man. Janne är mannen som lägger kommentarer likt ”-Då är det bara hem och träna”, sekunder efter att jag och Kicki missat A-finalen i VC 2 med en halv meter. Sparsmakad men finsmakad, Jan i ett skal.

Well, som min snällare hälft sa: ”Det är OS-säsong, klart du är i den bästa formen någonsin”. Inget mer med det.

Vad håller jag på med? Veckan har gått skitfort I tell you. I måndags började vi måla om rummet jag bor i. Det var vilodag och vad ska man annars göra. Jag målade och målade, tillslut hade jag inte ätit på närmare 5h. Målarflow! 5h utan mat är en grov överträdelse, det kan alla som känner mig skriva under på. Efter 2h börjar normalt känningar. Efter 2.5h bör jag ha något att äta inom sikte. När jag överstiger 3h är jag inte talbar, i vart fall inte fina ord. 5h småpratandes med min målarkompanjon var en utomkroppslig upplevelse.

Igår startade det som kommer bli en tuffare träningsvecka. Sprang en sväng på morgonen i snömodd. Slirade som en annan känd rådjurskid, tappade sansen två gånger och var nära på att bryta ut i den kända cry of frustration. Jag kom run milen, på en anständig tid och rätt träningsbelastning. Allt gott tillslut.

På eftermiddagen var det uthållighetsstyrka. Då grät jag igen, cry of destruction. Jag hade grymma muskler (”Fräscha ben????? Det har jag inte haft på flera månader!!!”, hävdade Kicki i chock). Kändes som en gärning värre än rånmord att förstöra så pigga ben i 40rep x3set knäböj. ”Neeeeeej, snälla roddmaskiiiiiin”, skrek huvudet och kroppen unisont. Det enda som höll mig kvar i gymmet var min goda uppfostran.

Armhävningarna? Framgång: 30+30+33st (förra veckan 30+30+12st). Smsade denna brutala ökning på 29 % till Thomas. Efter 20min fick jag svaret ”L, 30+30+25. T, 30+30+35.” De är lika ofriska som jag. Nej, värre. De är värre

Hade ett telefonsamtal med Thomas igår kväll, hur har dagen gått och hur känns kroppen brukar avhandlas några gånger i veckan. På den senare frågan svarade jag ”trött”. Har gått ganska hårt åt benen tidigare i veckan och igår pajade armarna efter uthållighetsstyrkan. Droppen var armhävningarna (OBS, det var sista övningen!)… Klarade 30st + 30st + 12st innan jag var nere på knäna de sista 18st, bokstavligt talat. Självömkan blev inte mindre av att Kicki gärna påminde mig om att Thomas fru är en jävel på armhävningar och gör 40st på raken. ”Kom igen, tänk på tvåbarnsmorsan L som gör 40 armhävningar lätt!!!”. Jävla skitövning.

Det blir en tung period nu helt enkelt. Tydligt förhållningssätt och mycket PMA är receptet på överlevnad. ”Det är bara göra det”, brukar vi säga. Det får räknas som förhållningssätt, he he. Sanningen är ju faktiskt att allt är planerat, uttänkt och ger bra effekt – bara vi gör det.

Är det något som känns oklart är det kanske armhävningarna, hur många borde man göra för att slippa skämmas???????????

HEJ!

Jag är understimulerad! Inte haft något inplanerat på hela dagen!!! Gått promenad i skogen, pratat i telefon, ritat och druckit te. Skulle kunna springa en marathon NU.

I huvudet har jag i alla fall marathon-energi. Kroppen är nog lite trött. Nog. Lite. Lägret var lite märkligt ur fys-synpunkt om jag ska reflektera lite, såhär offentligt. Var väldigt sliten i början pga magsjukan och allt det där. Sen var det ok, i tredje fjärdedelen blev jag SLITEN och i fjärde fjärdedelen var jag helt ok igen. Kände att jag vaknade till efter ett återhämtningspass näst sista dagen, 1h på roddmaskin pga dimma. På eftermiddagen köttade vi 6min (3min) x5, maxintervaller, och jag fick en kick som fortfarande håller i. Satt bakom Kicki i dubbeln och kände mig urstark! Kicki bara skadade på huvudet när jag försökte sätta ord på mitt rowing-high, he he.

Well well. Imorse när jag vaknade blev jag kommenderad att stanna kvar i sängen i 10min. Jag blev lite sur. Kände inte alls för att ligga där och dra när klockan redan var 8.30… ”Jag måste tvätta”, försökte jag. ”JAjajaja, bara 10min”. Se här vad som dök upp!

TÅRTA! Second birthday! Heja min snällare hälft!