TEAM SVEA ROR MOT OS 2012

För att det ska bli lättare att följa processen har vi nu skapat en ny flik här på hemsidan. Under fliken “OS-kval” kommer uppdateringar om bland annat planering och resultat publiceras. Vi annonserar i bloggen när uppdateringar görs. Håll till godo med bilder och info om besättningsmedlemmarna!

Efter 12 lopp var det 0.3sek som skiljde den snabbaste kombinationen mot den “förlorande”. Invägt att Emma och Kicki har rott relativt lite tillsammans i dubbel och att de är starka som djur fysiologiskt, blir det dessa två kanoner som ska ta Sverige till OS i damernas lättviktsdubbel.

Många och stora grattis till E och K som förhoppningsvis tar igen den släpande sömnkvoten i natt!

Idag är en väntans dag, ja den började efter sista 1000m igår kväll. Som ni alla vet så har vi kört Seatrace, fyra skall bli två. 12 x 1000m i 30 takt skall föra oss vidare till vårt mål, kanske är man med kanske inte…
Dessa timmar har varit de längsta timmarna på länge. Timmarna går, men jag lyckas inte göra mycket. Solen skiner det är 20 grader, Vattnet är fint men någon lust att ro har jag inte. Sömnbristen från nattens dåliga sömn gör sig påmind, men när jag lägger mig i sängen för att sova, går hjärnan på högvarv. Vad gjorde jag bra, kunde jag gjort något lopp annorlunda, med vem rodde jag snabbast, rodde jag den snabbaste båten, hur känner sig Liv, Cecilia och Emma?
För många frågor, som måste ha svar, kanske får jag svar på några i kväll men knappast att jag får det på alla…

Shit vilken mental prövning.

//Kicki

Sitter på hotellrummet och väntar på sovdags. Är gruvligt sovtrött. Har varit en intensiv dag på alla sätt. Vi får dock inte veta någonting förän på måndag vad gäller tider, resultat, osv. Ni får hålla ut lite till! Jag lovar att annonsera utfallet här så fort som möjligt efter beskedet!

Så, alla ni som nu skäms-kollat melodifestivalen kan nu spana in dessa härliga tjejer och grabbar. Bli avgiftade från det där snusket. Jag blir bara glad av dessa sköningar!

…..bästa låten med Edward Sharpe and the magnetic zero’s kommer här:

“Sätt på nån bra låt då!”, säger Emma. “Kom igen!!!”. Håll i hästarna, säger jag och slänger på Somebody that I used to know. När refrängen kommer höjer jag till maxvolym på min Mac. Sen sjunger vi med, som fan, fast att ingen av oss kan texten egentligen. Kör sånadär engelska låtsasord. Vi levererar med ett jädra tryck, så bra blir det ändå.

Så kommer vi på att det vore kul att veta vad han sjunger, Gotye. Vi söker efter texten. Startar om låten. Emma tar plats bakom min vänstra axel. Sen kör vi. Såhär låter refrängen på Väschöttska:

“But you didn’t häääääve to cuuuuuuuuut miii ooooooff
Mäjk aut like it näver häppänd and. that. we. were. NATTING.
And I don’t iiiven niiieed jår löööve
But you treat me like a stranger and that FILS SO RUFF
No you didn’t have to stooooop so låow
Have your friends collect your records and then CHENGE your namberrr
I guess däät I don’t niiid that THOUGH

Now you’re just sombady that I used to knåow”

Nedan en annan kille som får sina fiskar spelade varma, som man säger.

Från det att vi kom tillbaka till rummet efter roddpasset kl 11.40 tills det att vi lämnade det vid kl 11.56 hann jag spela denna låten 5 gånger för Emma (kunde inte starta om den de minutrarna jag var i duschen). Sjukt bra!

Brukar vara lite långsam att haka på musiktrender. Inget undantag denna gång, när jag upptäckte First aid kit’s storhet efter deras framträdande hos Skavlan för någon vecka sen. Dödligt impad av den brunhåriga tjejen. Respect to ya’ll!

Hej så länge!

Pratar såklart om träningsläger i Portugal! På söndag åker vi igen, Lassi är redan där och väntar. Tänker mig att han hälsar oss i en hula-hula-kjol och ett egentillverkat halsband av lokala apelsiner. Pliggen står bredvid i hawaii-skjorta och spelar ukulele. Ungefär såhär:

Well, vårt träningsprogram är fyllt med en hel del korta, snabbare intervaller. Det låter lika gott som glass i mina öron efter dessa månader med långintervaller och distanspass. Å jäss. Snabbare, jobbigare träning passar mitt huvud bättre. Då hinner jag inte tänka på annat än hur mycket kraft jag kan lägga i nästa drag utan att dö innan sista 1.30min på intervallen är klart. Överlevnad med tanke på smärta, inklusive Jannes “nej-jag-sa-feeeel-2.30min kvaaaar”-finter.

Mellan 19-20 februari har vi uttagningar till dubbeln. Vi vet inte så mycket mer om processen än att vi kommer ro 1000m-lopp mot varandra i förutbestämda takter. Alla ror med alla. Jag ser fram emot den helgen, det blir lite av ett mentalt test och jag är jäääkligt spänd på vad jag kan leverera! Jag är så sjukt sugen på rodd, tävling och slakta naturens lagar för vad som är möjligt. Får myror i benen och gåshud och allt vad det heter av att skriva om det!

Sista dagen på vårt träningsprogram står det “6km lopp mot Lassi”. I dubbel då förstås. Jag har tänkt lite på det där. Hur gör man liksom? Sträckan är åt Lassis fördel måste jag erkänna. Hade man tävlat över 6km på VM hade Lassi varit världsmästare. Typ. Hur som, enda lösningen är ju att gå med så länge man orkar (förutsatt att vi inte får försprång). Vet ni vad det värsta är? Att jag tror det kan gå att motivera sig där framme, i 6km. “Vadå värsta?”, undrar ni. Jo, men fyfan vad ont det kommer göra när man är i mål, tänker jag.